Elmrothska garveriet med kopparslageri och målarverkstad

På 1860-talet var Södertälje en hantverksstad. Ungefär en tredjedel av de manliga stadsborna var hantverkare. Arbetsplatserna var små. Elva företag räknades som fabriker. Ekenbergs vagnfabrik var störst med 67 anställda. Det fanns fem garverier varav Köhlers garveri och Elmroths garveri var störst. Förutom ägarna sysselsatte garverierna 11 arbetare. I Södertälje fanns också tre urfabriker, en strumpfabrik och Lindbergs färgeri. Dessa tre verkstäder sysselsatte endast totalt 6 arbetare.

I Södertälje år 1860 fanns 28 hantverksmästare, 14 gesäller och 18 lärlingar som var medlemmar i ett hantverksskrå. Ett skrå var en sammanslutning inom ett visst hantverk med särskilda privilegier. Skråväsendet innebar att endast de som var medlemmar i ett skrå fick ägna sig åt yrket. Under första delen av 1800-talet begränsade skråen antalet verkstäder som fick finnas i Södertälje. Det gjordes för att hindra överetablering.

Bland hantverkarna fanns vagnmakare Almgren med 10 anställda. Gelbgjutare Olsson hade 6 anställda. Kopparslagarna Hallström, Lindskog och Schagelin hade några anställda var. Dessutom fanns ett par målerier och skrädderier i staden. Det finns åtta stycken skomakerier i Södertälje och antalet steg under 1800-talets andra hälft. Det ledde till sämre lönsamhet och ingen hantverksgrupp var så vanlig hos fattigvården som skomakarna.

År 1846 släpptes hantverk och handel fritt. Skråna kunde inte längre begränsa antalet verkstäder. Alla som ville och hade råd kunde bli hantverkare eller öppna en affär. År 1860 var 128 män och 16 kvinnor fria hantverkare i Södertälje. Kvinnorna var framförallt kringelbagerskor. Tidigare hade nästan den enda möjligheten för en kvinna att driva en hantverksrörelse varit att bli änka eftersom hon då ärvde verkstaden.

Under slutet av 1800-talet började många hantverkare att arbeta i verkstäderna på de större fabrikerna. Många hantverksgrupper fanns företrädda på fabrikerna såsom smeder, kopparslagare, målare och gjutare. Hantverket fortsatte under nya former och förhållanden på industrierna.

Lärlingar, gesäller och mästare

Hantverkarna började som lärlingar när de var runt 14 år. Endast pojkar fick bli lärlingar. Lärlingen skrevs in hos en mästare. Förutom att lära sig hantverket fick lärlingen springa ärenden av olika slag. Lärlingarna lärde sig hantverksyrket enligt samma regler från 1600-talet fram till 1846. Då efterträddes skråna av hantverksföreningarna.

Lärlingsperioden varade i fyra år. För att bli utskriven ur läran måste lärlingen först tillverka ett gesällprov som skulle godkännas av opartiska personer. Därefter fick han sitt gesällbrev av ämbetet. Som gesäll vandrade han sedan omkring hos olika mästare för att vidarutbilda sig. Gesällerna var sammanslutna i sällskap med bland annat sjuk- och nödhjälpskassa.

Gesälltiden varade ett obestämt antal år tills gesällen fick möjlighet att öppna egen verkstad och själv bli mästare. Hantverksmästarna hade ofta en betydande ställning inom borgerskapet. De var gårdsägare, hade anställda och fick ofta uppdrag inom staden.

En hantverkare gifte sig ofta sent. Under lärlings- och gesälltiden hörde de till mästers hushåll. Först sedan de hade fått möjlighet att öppna egen verkstad kunde det bli tal om giftemål. Det kunde vara svårt att etablera sig och få en egen verkstad. En verkstad ärvdes av änkan. Ibland drev änkan vidare verkstaden själv. Ibland sålde hon den. Ibland gifte hon om sig med en hantverkare inom yrket som tog över verkstaden.

När skråväsendet försvann 1846 var gesällen inte längre tvungen att vara en mäster för att driva en egen verkstad. Från mitten av 1800-talet blev det allt vanligare att hantverkare förblev gesäller hela livet och ändå gifte sig och fick eget hushåll.

Hantverkarnas yrkesstolthet var stor. När Södertälje blev en industristad mot slutet av 1800-talet markerade hantverkarna avstånd mot fabriksarbetarna genom att bara umgås med folk inom det egna skrået. Klädseln markerade också en högre status. Den vita skjortan användes i arbetet av både lärlingar och gesäller. Efter gesällprovet hade gesällen rätt att bära syrtut och hög hatt, även om de ofta saknade dessa.

Elmroths garveri är byggnaden med loftgång längst in i hörnet på gården.

Elmroths garveri låg tidigare vid Garvaregatan 9, där varuhuset Kringlan står idag. Bara garverihuset finns kvar. Övriga hus runt garverigården består av hus från olika platser i Södertälje.

Byggnaden uppfördes som garveri någon gång på 1790-talet. Långsidan med det överbyggda portlidret vette mot Garvaregatan. Huset hade synligt timmer hela 1800-talet och fick fasadpanel först på 1930-talet.

Garverilärlingen Carl Fredrik Elmroth tog över Elmrothska garveriet 1823 och drev det till sin död 1864. När han dog tog hans änka Sofia Carolina Christiansson över verksamheten och drev garveriet vidare till 1907. Hon gifte om sig med en man från Grödinge som tog sig namnet Elmroth, men det var Sofia som drev verksamheten.

Garverihuset hade verkstad i bottenvåningen och mellanvåningen och torkvind högst upp. På torkvinden fanns också en gesällkammare med kakelugn. Den öppna svalgången längs mellanvåningen användes för att torka hudarna.

Vid 1800-talets mitt fanns på gården förutom själva garveriet ett bostadshus med tretton bostadsrum, två förstugor och en källare. Där fanns en uthuslänga från 1700-talet med brygghus, verkshus, materialbod, barkkvarnshus, stall för tre hästar, vedbod, torkvindar samt ett överbyggt portlider. Det fanns också ett uthus med vedbod, materialbodar och hemlighus. Troligtvis fanns det tre nedgrävda garvkärl på gården och en avlång ränna för garvning och valkning av hudarna.

Lutade mot garveriets yttervägg står idag två stenhjul. Det vänstra har använts till att mala bark i en s.k. oxgång på ett garveri. Det högra är ett vanligt kvarnhjul.

På 1870-talet flyttades garveriverksamheten till Torekällgatan 24–26, som då låg i stadens utkanter. Byggnaden på Garvaregatan fylldes med annan verksamhet.

Flytten till Torekällberget

I samband med byggandet av varuhuset Kringlan 1963 flyttades huset till Torekällberget. Idag finns två museala verkstäder i huset, ett kopparslageri och en målarverkstad.

Om garverier

I ett garveri görs djurhudar till läder inför tillverkning av kläder och skor. Garverier har funnits i Sverige sedan 1600-talets mitt. Tidigare hade garvningen utförts av den som behövde lädret. Garvning var något som bönderna hade svårt att göra själva. Garverierna hörde till de större företagen i städerna och var mycket vattenkrävande.

Det fanns olika sorters garvare som hörde till samma skrå. Karduansmakare var en garvare av en finare sorts skinn. Sämskmakarna tillverkade fettgarvat läder, så kallat sämskläder, för skinnbeklädnad och för handskar och skor.

Garverier i Södertälje på 1800-talet

Under början av 1800-talet skedde ett visst uppsving för garverierna. Bland annat eftersom skomakarna började köpa färdigt läder. Ett nytt skomode gjorde också att näversulorna försvann och skorna pliggades med lädersulor istället.

Det fanns fem garverier i Södertälje på 1860-talet. Elmrothska garveriet var ett av de största. Garverierna låg längs samma gata som fick namnet Garvaregatan.

Garveriernas verksamhet hade ett stort behov av tillgång till vatten för att kunna tvätta och bereda skinnen. De låg därför ofta i närheten av en vattenkälla. Verksamheten spred en lukt av förruttnelse, kalklag, hönsgödsel och tran. Den orsakade också mycket utsläpp av avfallsvatten från gårdarna. Städerna ville därför gärna samla garverierna nära varandra.  År 1873 fick de inte längre ligga i de centrala delarna av staden utan flyttades till Södertäljes utkanter. Elmrothska garveriet flyttade då till Torekällgatan som vid den här tiden låg i utkanten av staden.

På 1860-talet infördes frihandel och nu fick garverierna konkurrens av amerikanskt sulläder. Läderhandlarna blev samtidigt allt fler. De bytte läder mot skor hos skomakarna. Dessutom industrialiserades och mekaniserades garvningen när skoindustrin kom igång. Fabrikstillverkade skor gick att köpa från 1870-talet. På 1890-talet var de fabrikstillverkade skorna helt dominerande. Vid sekelskiftet 1900 fanns endast ett garveri kvar i Södertälje, Elmroths garveriet, som till slut upphörde 1907.

Tillverkningen

Vanligtvis lämnade kunden in färska eller saltade hudar på garveriet och fick färdigberedda skinn tillbaka mot en avgift för arbetet. Eller så tog garvaren en del av lädret som betalning för att kunna sälja vidare.

Garvning tar tid. Normalt tog det ett år att bereda oxhud till läder. Själva garvningen kunde utföras på olika sätt.  I Sverige under 1800-talet var den vegetabiliska garvningen vanligast. Man använde ekbark, tran och kalk. Skinnen mjukades först och sköljdes i rent vatten. Efter några dagars förruttnelse togs hår bort och köttsidan rengjordes. Därefter lades skinnen först i kalklag och sen i hönsgödsel utrört i vatten så att håren kunde skäras bort. Sen sköljdes skinnen och färgades i ett lag av bark. Slutfärgningen i kar tog 6–8 månader. Sedan färdigbereddes skinnen genom att sköljas, torkas, smörjas och hamras.

Garveribyggnader hade vanligen en indragen balkong där hudarna kunde hängas på tork. I kalkhuset gjordes hudarna rena från fett och hår. I barkhuset skedde själva garvningen i ett barklag. I verkstaden bearbetades och färgades hudarna. Ibland fanns även träkar inne på gården för beredning och färgning.

Om kopparslageri i Södertälje

En av Södertäljes första kopparslagare som vi känner till var Baltzar Bysing. Han var från Tyskland och blev rådman och borgmästare i Södertälje 1638.

Under 1700- och 1800-talen fanns två eller tre kopparslagarverkstäder i Södertälje. Verkstäderna hade inte många anställda. Ofta var det bara mästaren och en arbetare, men genom systemet med vandrande gesäller var det säkert fler som arbetade i verkstaden än vad som framgår av skrivna uppgifter till myndigheterna.

Vid sidan om kopparslagerierna fanns ungefär lika många bleckslagerier som tillverkade enklare husgeråd. Bleck är ett varmförtent järnplåt, som inte får vara tjockare än 1,5 mm.

1800-talet var en blomstringstid för kopparslagarna. Kopparn värderades högt och människor lade gärna sina besparingar i kopparkärl. Kopparkitteln hade sedan länge funnits i hemmen. Nu köpte många även kastruller, krukor, flaskor, formar, baljor, bunkar, munkpannor och mjölksilar i koppar.

Kopparkärlen såldes på marknader. Alla kopparslagare tog samma priser. Kopparföremålen prissattes efter sin vikt. Därför hade kopparslagarna alltid med ett besman. Det var vanligt att det prutades och därför hade varorna ett påslag för att ge utrymme för prutningen.

År 1890 fanns 3 kopparslagarmästare och 3 bleckslagarmästare i Södertälje, men under 1890-talet kom efterfrågan att förändras. Antalet bleck- och plåtslagerier växte medan kopparslagerierna blev färre. Kockums började tillverka sin gråspräckliga emalj under 1890-talet och Skultuna sålde aluminium från 1910-talet. Kopparkärlen var dyrare och krävde mycket putsning. Husgeråden av aluminium och emalj ersatte därför kopparen alltmer under denna tid. År 1910 fanns fem bleck- och plåtslagerier och bara ett kopparslageri kvar i Södertälje. Bland dem som stod upptagna som arbetare i plåtslagerierna under denna tid fanns flera utlärda kopparslagare.

Om Nyströms koppar-, bleck- och plåtslageri

Kopparslageriet på Torekällberget innehåller föremål från Gustav Victor Nyströms koppar-, bleck och plåtslageri i Södertälje. Museet fick samlingen som gåva 1966.

Gustav Victor Nyström öppnade koppar-, bleck och plåtslageri på Järnagatan år 1900 i en verkstad som han hade övertagit efter Johan Ludwig Hallström. Nyströms far var hovslagare och smed på Bränninge gård och alla hans 6 söner var smeder och kopparslagare.

Verkstaden som Nyström tog över hade varit igång sedan början av 1800-talet. År 1817 fick kopparslagare Eric Bernbom tillåtelse att driva kopparslageri i staden och han öppnade verkstaden på Järnagatan. När han dog drev änkan Bernbom vidare verksamheten innan Johan Ludwig Hallström tog över år 1858. Det är därför troligt att en del av de äldre redskapen i Torekällbergets kopparslageri ursprungligen kommer från Bernboms verkstad.

Efter tio år flyttade Nyström verkstaden från Järnagatan till Ekdahlsgatan 11 nedanför Gamla flickskolan. Familjen hade bostad i huset mot gatan och inne på gården fanns verkstaden och ett varumottagningsrum. Verkstaden hade sju arbetare.  Förutom takläggning tillverkade de klosettrör, klosettlådor, stuprör, röksugare, diskbord av zink, balkonger, vattentunnor, soptunnor, skyltar, målning av stuprör och liknande.

När kanalen breddades år 1923 blev Nyström tvungen att lämna Ekdahlsgatan och flytta till S:ta Ragnhildsgatan 17. Han sålde då rörelsen till brodern och kopparslagaren Oskar Nyström, samt kopparslagare Fritz Karlsson och plåtslagare Karl Alfred Nyström.

Om måleri i Södertälje på 1800 och början av 1900-talet

När städerna växte under slutet av 1800-talet blev målarna fler. I Södertälje fanns år 1847 tre målarmästare. År 1900 fanns dubbelt så många. Under 1800-talet var en målares uppgift framför allt att dekorera och göra vackert. Vid 1900-talets början hade de fått ett bredare verksamhetsområde. De målade husväggar och snickerier invändigt och utvändigt och de tapetserade. Det var ett säsongsarbete under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet. Under vintern blev det mest mindre jobb såsom målning och bättring av möbler, slädar och vagnar och dekorativ målning på möbler samt skyltmålningar för butiker.

När många gamla hantverk minskade eller helt försvann under slutet av 1800-talet blev istället målarna fler. Vid sekelskiftet 1900 fanns två målarmästare i Järna, tre i Vårdinge, en i Turinge och fem i Södertälje. De hade runt åtta gesäller och lärlingar vardera. De stora industrierna hade fabriksmålare, Vabis, Södertälje Verkstäder, Baltic och Centrifug. På fabrikerna fick målarna mer regelbundet arbete året om.

Om Per August Sandholms verkstad i Järna

Målarverkstaden på Torekällberget innehåller omkring 350 föremål från målarmäster Per August Sandholms verkstad. Museet fick samlingen som gåva 1971.

Per August Sandholm (1829–1926) flyttade till Södertälje och sedan Järna på 1880-talet. Tidigare hade han arbetat som målare i Gränna och Hjo. Han åkte runt till hem i Järna, Gnesta och Mölnbotrakten och tapetserade och målade väggar och fasader. I verkstaden ägnade han sig mest åt målning av möbler, men även av vagnar och skyltar till butiker och firmor. Oftast arbetade han ensam.

I verkstaden år 1900

Verkstaden är mästers rike. Dit får ingen gå utan hans tillåtelse. I verkstaden råder en sådan perfekt ordning att Per Sandholm ska kunna hitta i mörkret.

Så här berättar målarmästare Sandholms dotter Edith:

”Färgerna fanns till hands där inne, så när han skulle ut och måla såg han efter vilka färger han skulle ha och plockade ner dem på sin vagn eller kälke, som han hade under vintern. Vagnen var en barnvagn med en trälåda på. Det måste vara många olika färger som stod klara. Det skulle vara både gult och blått och grön och alla kulörter. En del ville ha en ljusare grön och en annan en mörkare.

När pappa kom skyndade man sig att hjälpa honom uppför backen. Det var ju tungt med mycket målargrejor i, pytsar, koppar och papprullar och linjaler.”

Som i andra hantverksyrken tillverkar målarna själva sina redskap, såsom penslar av svinborst och hästtagel, ådringskammar av gummi och spacklar av trä. Målarna har stora kunskaper om färgtillverkning och färgbrytning och vissa kokar sin egen linolja.

Mäster blandar och bryter själv all färg. Vid bänken till vänster i verkstaden tillreds och blandas färgerna och på kaminen kokas tapetklister och lim till limfärgen. På hyllorna finns rena färgpytsar, samt linolja och terpentin. I de stora tunnorna finns krita, kalk och zinkvitt.

Färgerna köps i klumpar som måste krossas och rivas fint för att kunna blandas med färg. På bordet vid bortre väggen i verkstaden står en marmorskiva. Vid tillredning av färg rivs först pigmentet till ett fint pulver, tillsammans med linolja på marmorskivan.

Så här berättar Edith:

”Då hällde man upp färgstoffet på marmorskivan och hällde på linolja, och så blandades det samman med riven eller löparen som den egentligen heter. Där gnoddes färg, olja och ingredienser samman som till en krämliknande massa och fördes ihop med en spackel och så kände han med fingret i färgen och om den var grynig fick han arbeta vidare med den tills den var alldeles slät. Då skyfflades den med spackeln ned i den färgpyts där färgen ytterligare skulle blandas.”

På hyllan förvaras grövre penslar, rörstickor, skrapor, spacklar, pimpsten för slipstrykning med mera. I skåpet mot bortre väggen förvaras torra pigment i hemgjorda pappburkar. Här finns tagel och svinborst för penseltillverkning, svampar, kammar och penslar för ådringsmålning samt förgyllningslådan.

”När det skulle förgyllas då fick vi inte vara i närheten, så att det inte skulle blåsa på det.”

Vid ritbordet gör mäster sina schabloner för olika slags dekorativ målning. I Sandholms verkstad finns schabloner för dekor på till exempel gungstolar och verktyg för träimiterande ådermålning. I början av 1900-talet är imitationsmålningen som mest populär. Möbler, dörrar och andra snickerier ådrades och trappuppgångar marmorerades.

Byggnaden stod från början på en tomt mellan S:ta Ragnhildsgatan och Gamla Stockholmsvägen, adress S:ta Ragnhildsgatan 6, Södertälje. Den har tillhört en köpmansgård. Porthuslängan var en ekonomibyggnad. Den innehöll både stall, lada och svinhus. Längan hade också en inkörsport från gatan in på gården, ett så kallat portlider.

Byggnaden uppfördes under 1700-talet. På den tiden levde många av södertäljeborna också av jordbruk. Därför hade de ladugårdar på tomten. Under senare tider har stadsladugårdarna rivits. Porthuslängan är den enda bevarade ladugårdsbyggnaden från Södertälje centrum.

Stommen är byggd i knuttimmer. Kring mitten av 1800-talet moderniserades fasaderna mot gatan och fick en panel som sedan togs bort när byggnaden flyttades till museet.

Flytten till Torekällberget 

Porthuslängan flyttades från Södertäljes stadskärna till Torekällberget 1962 för att lämna plats för varuhuset Epa. Porthuslängan visas idag som del av en garverigård kring år 1860 men har aldrig tillhört ett garveri.