Engelströmska gården - Inredd som fotoateljé 1918

Den äldsta delen av huset byggdes troligen under sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Först var huset inrett med en förstuga, två rum och ett kök. I köket fanns en öppen spis med bakugn. Bakugnen fungerade både för matlagning och som ljus- och värmekälla.

Stadsskrivare von Engelströms gård, 1830-tal

År 1831 flyttade det gifta paret Johan Daniel von Engelström, 56 år och Maria Hellman, 48 år in. De flyttade hit från Ytter Enhörna. Med sig hade de pigan Christina Andersdotter 33 år. Möjligen flyttade också Marias mamma, änkefru Hellman med och änkefruns piga, Lovisa Åkerblom från Botkyrka. Johan Daniel stod 1835 som stadsskrivare vilket betyder att han hade tjänst i stadens förvaltning.

När familjen Engelström flyttade in hade en vinkelbyggnad byggts till, den del som idag är inredd som fotoateljé. Huset hade på 1830-talet fem inredda rum och en förstuga. Tre av rummen hade kakelugn och alla rummen hade bröstpaneler, det vill säga panel som täckte väggens nedre del från fönstret till golvet. Köksspisen var troligen kvar men hade fått järnhällar. Utvändigt hade timmerhuset fått panel.

Till fastigheten hörde ett mindre fähus sammanbyggt med en bod som inte finns kvar idag.

Flytten till Torekällberget

Under 1890-talet köptes fastigheten av Svenska Centrifug AB som använde huset till tjänstebostäder. Södertälje stad köpte tomten med byggnader under 1950-talet.

I samband med de stora ombyggnaderna kring den nya Mälarbron skulle flera hus i området bort. Huset flyttades från Skolgatan till Torekällberget i februari 1970. I den ena delen av huset inreddes en fotoateljé år 1918.

Fotografiet är en av 1800-talets stora uppfinningar. Tidigare hade konstnärer arbetat i veckor för att återge en bild av verkligheten. Plötsligt gick det att frysa och bevara ett ögonblick.

Fransmannen och uppfinnaren Joseph Nicéhore Niépce lyckades år 1826 framställa historiens första fotografiska bild. Daguerre uppfann snart därefter en metod att på en kopparplåt skapa en positiv bild. Daguerres bild var mycket ömtålig och känslig för beröring och den måste monteras lufttätt bakom glas. Ofta monterades daguerreotypierna i vackra små fodral.
De som skaffade sig utrustningen kallades för daguerreotypister. Oftast hade de en bakgrund som målare och var kringresande. De daguerreotypier som har påträffats i Södertälje är tagna av dessa kringresande artister.
Snart därefter kom uppfinningen av negativet och positivet. Uppfinnarna var engelsmännen Fox Talbot och Scott Archer. Istället för försilvrade kopparplåtar började man på 1850-talet att använda glasplåtar vid fotografering.

Att låta sig fotograferas i mitten av 1800-talet var en lyx som få har råd med. Så i början av 1860-talet kom en ny fotografisk nyhet, visitkortsfotografiet. En kamera med fyra objektiv gav fyra små bilder på ena halvan av negativet och lika många på andra halvan. Därmed blev det betydligt billigare att fotografera sig och det var nu som det stora genombrottet för fotografin kom. Även småstäderna började få ateljéer där fotografer arbetade.

De tidiga porträttfotograferna arrangerade porträtt så att de liknade de målade tavlorna. De tog till exempel gärna med något attribut på bilden som var förknippat med kundens yrkesutövning. Kunden ställdes på en scen med en bakgrundsfond. På scenen placerades rekvisita som pelare, balustrader och stubbar och mitt i detta sceneri placerades den som skulle fotograferas.

Fotograferingen kunde under 1800-talet endast bedrivas under de ljusa timmarna på dygnet, och helst bara under den varma årstiden och det krävdes särskilda ateljéer med stora takfönster. När elektriciteten drogs in i husen på 1900-talet fick det en stor betydelse för fotograferna som nu kunde fotografera hela året under alla tider på dygnet.

Fotografer i Södertälje

Den första bofasta fotografen i Södertälje var landskapsmålaren Lars Teodor Billing. Under några år på 1860-talet var han verksam i staden. Sin fotografiska ateljé i Södertälje hyrde Billing vid korsningen Storgatan/Ragnhildsgatan. I det så kallade Åhmanska huset fanns då stadens enda dagsljusateljé, med stora tak- och väggfönster mot norr högst upp i huset.

Den första kända fotografiska vyn över Södertälje är från 1863 och den är tagen av Teodor Billing. Vyn föreställer Storgatan sedd norrut, från hörnet av huset där han hade sin ateljé vid Storgatan 11.

Framväxten av fotograferingen ägde rum samtidigt som 1800-talets kvinnofrigörelse och samtidigt med att näringsfrihetsreglerna blev liberalare och hantverkarnas skrån löstes upp. Fotografyrket var ett av den nya tidens yrken där kvinnorna kunde ta plats. I Södertälje fanns flera kvinnliga fotografer under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

En av dem var Maria Hallström. Hon flyttade till Södertälje 1902. Från 1908 hade hon sin kombinerade ateljé och bostad i villa Albano, vid nuvarande korsningen Dalgatan och Villagatan. Hallström startade två filialer, i Gnesta och Tumba. Till sin hjälp hade hon sin syster Johanna Magdalena Hallström och fotografibiträdet Rosa Maria Vennström.

Maria Hallström var en av tre etablerade fotografer med ateljé i Södertälje vid den här tiden. År 1917 hade Södertälje mer än 14 000 invånare. Enligt Maria Hallströms räkenskapsböcker hade hon samma år drygt 1414 porträttagningar, ganska jämt fördelade på årets alla månader. Hon arbetade under veckans alla dagar. När hon hade klarat fotograferingarna i Södertälje under veckan åkte hon runt till sina filialer i Gnesta och Tumba under lördagar och söndagar.

År 1916 flyttade Hallströms fotografiateljé in i nya lokaler vid Järnagatan 1. Detta var en fin takvåning med stora fönster mot norr. Som tidigare var denna en kombinerad ateljé och bostad med mörkrummet i ett litet kök.

Föremålen i fotoateljén kommer till största delen från två fotografers ateljéer i Södertälje, Elsa Schöldbergs och Maria Hallström.

Året är 1918. Fotoateljén är en kombinerad ateljé och bostad. Elektricitet har dragits in i hushållen i de centrala delarna av Södertälje. Det är inte längre nödvändigt med äldre tiders särskilda ateljéer med stora takfönster för maximalt dagsljusinsläpp. Nu kan fotografen ha sin verksamhet i en vanlig lägenhet och använda ateljén året om och alla tider på dygnet.
Planritning över köket med apparaterna utsatta med siffror

Kombinerat kök och mörkrum

Köket kan med några enkla handgrepp förvandlas till ett mörkrum.
Den elektriska förstoringsapparaten sitter på väggen längst in. På bänken under finns kar för framkallningsvätska och andra kemikalier som behövs vid framställning av bilderna.

Bakom trågen på arbetsbänken står kontaktkopieringsramar för olika negativformat. I dessa ramar placeras plåten och fotopapperet med papprets skiktsida mot negativet. Kopieringen utförs i enbart dagsljus. Här krävs stor yrkeskunnighet för att räkna ut rätt dos av dagsljus som exponeringen kräver.

På köksbordet står retuschspegeln som används när fotografen ska retuschera bilderna. Bland matvaror i skåpen och skafferiet förvaras glasplåtar och kemikalier.

Glasplåtar står i torkstället på diskbänken. I köket finns indraget vatten, en enkel kran med slask. Rinnande vatten inomhus blir för fotograferna en stor lättnad mot tidigare. Åtgången på vatten är stor i detta arbete.
Planritning över ateljén med apparaterna utsatta med siffror

Kombinerat sovrum och ateljé

I ateljén innanför köket står kameror och fotograferingsmöbler tillsammans med privata möbler och rekvisita. Fotografen försöker skapa en trivsam atmosfär i rummet. Tanken är att kunden ska känna sig hemma och slappna av.

Bakom en skärm har fotografen sin säng och personliga tillhörigheter. På kvällen flyttas skärmen undan och den utdragbara sängen dras ut.

Fotograferingen sker framför den målade fonden. I större ateljéer finns ofta olika fonder att välja mellan. Stolen får kunden sitta på eller stödja sig mot. Bakom stolen står ett nackstöd. Det behövs eftersom exponeringstiderna är långa och man måste vara alldeles stilla hela tiden.

I ateljén finns två kameror. De har båda stått i Maria Hallströms ateljé.
Till ateljéns grundutrustning hör lampor av olika styrka i vitt och blått glas. De monteras på specialtillverkade höj- och sänkbara stativ. De kan vara omgivna av reflekterande skärmar, eller inbyggda i speciella ljuslådor med glas i avsikt att sprida ljuset mjukt. Den här ateljéns stora ljuslåda har stått i Wiwan Ohlsons ateljé i Södertälje.

Hos fotografen kan kunden även låna kläder. Populärt att låna vid den här tiden är en folklig dräkt från Dalarna. Då används en bit gärdesgård i rekvisitan för att åstadkomma en lantlig vy.

Att gå till fotografen

Att låta fotografera sig vid den här tiden var något märkvärdigt. Folk klädde upp sig i sina bästa kläder innan de lät fotografera sig. Det vanligaste fotografiet var bröllopsbilden men fotografen brukade också ta bilder på konfirmander och skolklasser. Många lät fotografera sig under marknadsdagar så att de hade ett kort med sig hem till sin fästman eller fästmö.

Vid den här tiden var det inte helt lätt att fotografera barn eftersom de måste stå stilla så länge. Hos Ateljé Gutestam i Södertälje anställdes till exempel inga manliga fotografer med skägg eller mustascher för att inte skrämma småbarn.

På äldre fotografier är det inte så vanligt att se folk som ler. Det beror dels på att exponeringstiden var så lång, vilket gjorde att man måste sitta helt stilla en lång stund. Dels var normen att se allvarlig ut på kort. Dels hade många dåliga tänder.

Skrivet om besöket hos en fotograf på början av 1900-talet;

”Att det var förenat med ganska stora kostnader att besöka fotografen är tydligt, då man betänker, att 1 dussin vanliga fotografier kostade billigast 6 kronor och förtjänsten gick upp till omkring 1 krona per dag för lantarbetare. Detta beräknat vid tiden omkring sekelskiftet.”

”Fotografen ville gärna bestämma ställningen- hade skynken med landskap på som drogs för och var bakgrund. Särskilda karmstolar och arrangemang vid bord. Händer och fötter ordnade fotografen.”

”Några år senare blev jag fotograferad på ett skolkort i Tranås skola. Vi var 72 st på detta förutom lärare. Det var ganska stort- styvt å tjockt, tagit på vintern, den första raden barn halvlåg i snön. Alla såg frusna å allvarliga ut utom en pojke som vi kallade Albin ”Göran”. Han narrade även mig att skratta åt något kvickt han sa just i tryckningsögonblicket. Men detta kom att kosta mig en örfil då mor fick se kortet, alla såg snygga och anständiga ut så när som ”Göran” och jag som stod å grina.
Nästa gång jag fotograferade mig var i Eslöv, jag var då 18 år och hade plats i Skarhult. Jag tog två sittningar. På det ena tyckte fotografen att jag gott kunde le lite. Jag gjorde som han sa, men en kusin till far tyckte inte alls om det kortet- inte far o mor heller- det såg flamsigt ut tyckte de. Men jag tror att på den tiden började det bli mera modernt att visa tänderna på kort.”