Vad är rättsstatsprincipen?

I EU är principen klassad som en av grundprinciperna vilken hela unionssamarbetet grundar sig på. Betydelsen av den finns stadgad i flera av EU:s rättsliga dokument bland annat i artikel 2 i fördraget om europeiska unionen (EU-födraget) samt i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan). I artikel 49 i EU-fördraget så nämns även att rättstatsprincipen är en förutsättning för medlemskap i EU.

Om en stat uppfyller kraven för rättsstatsprincipen, säger man kort och gott att det är en rättsstat där huvudelementen är självständiga domstolar och en verkställande offentlig makt. Det här betyder i stora drag att ingen kan sägas stå över eller under lagen. Staten är skyldig att följa lagstiftningen och det ska finnas garantier mot maktmissbruk från statens sidan. Till exempel så innebär det i praktiken att rättsväsendet (polis, åklagare m.m.) ska vara okorrumperade.

I ett EU sammanhang är det av stor vikt att principen tillämpas på medlemsstaternas nationella nivå. Då det är en del av det förtroende som krävs för att kunna säkerställa ett EU som fortsättningsvis kan vara "ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser."

Det innebär också att rättstatsprincipen är nära kopplad till respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Demokratin och respekten för grundläggande rättigheter är en omöjlighet om rättstatsprincipen inte respekteras och tvärtom. Rättigheter blir förverkligade om de kan vara förmål inför domstol och demokratin är skyddad om domstolen garanterar skyddet för vissa fundamentala rättigheter så som yttrandefrihet, regler om politiska processer och valprocessen.

EU-kommissionen har ansvaret att vara "fördragens väktare" och därför se till att EU:s värderingar efterlevs av medlemsstaterna. Som skydd mot allvarliga kränkningar av rättsstatsprincipen finns artikel 7 (även kallad kärnvapenförfarandet). Artikeln är det mest långtgående sanktionsförfarande som kan ges till en medlemsstat som  "allvaligt åsidosatt" unionens värderingar.